Karl Gustaf Söderberg, Kalle Munter vem var han?

Karl Gustaf Söderberg (1904-1967)
-en liten konturteckning av Kalle Munter-

______________________________________________________
Familjebakgrund
Karl Söderberg, långt senare Kalle Munter i lokal folkmun, föds på Södra BB den 31 mars 1904. Familjens adress anges då till Långholmsgatan 2-12, en räcka låga hus längs gatans västra sida (numera en del av Högalidsgatan) ner mot broarna över till Reimersholme och Långholmen. Husen är arbetarbostäder för anställda vid Bergsund, där fadern jobbar som filare eller järnarbetare. Inget finns längre kvar av dem.
Fadern Karl Axel Söderberg (1856-1936) är född i Södertälje och flyttar till Stockholm 1877, närmast från Sundsör nära Nykvarn. Möjligen kan han först ha jobbat i gårdsdriften där eller vid tegelbruket med sin produktion främst för Stockholms behov. Karl Axel är äldst i en familj med fem barn. Karls farfar med samma namn, alltså Karl Axel Söderberg d.ä. (1824-1896), kommer i sin tur från Norrköping och står som smed, farmodern Brita Kristina Andersdotter (1823-1880) från Nyköping. De bor livet ut i Sundsör.
Modern Mathilda Josefina Carlsson (1860-1927) är född i Norrköping. Morfadern Johannes Carlsson (1828-1886) kommer från Skärkind strax utanför Norrköping och bildar familj där med mormodern Mathilda Lovisa Westerlund (1832-1926) från samma ort. Flyttlasset går 1875 till Reimersholme, då ännu i Brännkyrka landskommun. Där får Johannes jobb som portvakt vid den rätt nystartade yllefabriken, troligen även som kusk. Men han dör redan 1886, varefter dottern Mathilda Josefina flyttar in till några olika adresser på Långholmsgatan och Brännkyrkagatan, i närområdet måste man säga. Karls mormor får dras med epitetet drängänka i 40 år och dör på Rosenlunds ålderdomshem 1926.
Direkt efter flytten till Stockholm har Karl Axel Söderberg fått jobb vid Bergsund, som då har högkonjunktur med främst ångbåtar och brobalkar. Han får alltså bo i företagets arbetarlängor på området, då inte ovanligt vid större industrier i stadens utkanter. Dit flyttar även Mathilda Josefina Carlsson i samband med äktenskapet 1893. Som ogift har Mathilda Josefina stått som ångbåtsuppasserska och alltså bott i Högalid. Vid giftet är Karl Axel nybliven änkling med en dotter. I det andra äktenskapet föds ytterligare fyra barn med Karl sist 1904.
Hösten 1905 flyttar familjen Söderberg över bron till Charlottenburgsområdet på Reimersholme, också det en miljö med många enkla arbetarbostäder för bl.a. spritfabrikens och yllefabrikens behov, men redan efter fem år är man tillbaka i Bergsund. Modern dör 1927, och två år senare lägger Bergsundsbolaget ner verksamheten. Anläggningen som helhet och då även de gamla arbetarbostäderna rivs 1929-1930 och ersätts under en tioårsperiod av dagens funkishus. Nu blir det till att flytta omgående. Fadern och Karl hamnar i en lägenhet på Hornsgatan 188, huset med hörntornet mot Bergsunds strand.
Här dör även fadern i början på 1936, och den nu drygt trettioårige Karl har så långt varit hemmason. Däremot har hans äldre syskon Anna Kristina Hofgren (1886-1967), Karin Matilda Magnusson (1894-1961), Karl Erik Söderberg (1896-1978) och Elsa Maria Apelqvist (1899-1987) sedan länge bildat egna familjer. De tre systrarna blir ändå kvar i Högalidstrakten livet ut, medan brodern får ett tjänstemannayrke och flyttar till Vasastan.
Av allt att döma har Karl en rätt normal arbetarklassbakgrund utan specifika problem, men troligen har det börjat stöka till sig för honom redan efter Bergsundstiden. Som bostadslös ännu mer. När Karl måste lämna lägenheten 1936, är bara syskonen kvar av hans närmaste släkt.

Boenden och flyttningar
Efter ett kort mellanspel några månader som inneboende på Brännkyrkagatan 140 hittar vi 1936-1939 Karl på ungkarlshotellet Pelikanen på Östgötagatan 38, byggt 1927 och drivet av den ideella Föreningen Söderhem. Fram till dess att han plötsligt noteras som ”obefintlig” enligt stämpel på adresskortet. Men han dyker upp igen för ett knappt års sejour på andra sidan Liljeholmsbron, närmare bestämt på Lövholmsvägen 2.
Hösten 1940 är det dags för ungkarlshotell igen, nu hos ett annat av Söderhems anläggningar på Nytorgsgatan 2/Stora Glasbruksgatan 25. Närmare bestämt den gamla s.k. Dihlströmska arbetsinrättningen, som 1905 ersatts av det nybyggda stora komplexet i Högalid men blivit kvar som ungkarlshotell med det informella namnet Träffen. I sak möjligen ingen dramatisk skillnad. Efter ett försök till som inneboende några månader på Brännkyrkagatan 185 är Karl 1942 tillbaka på Träffen. Och där blir han faktiskt kvar ett bra tag, även om det nog inte är helt regelbundet.
Men 1956 stämplas han till slut som ”obefintlig” återigen, oklart alltså var han då håller till. Situationen som uteliggare verkar mer eller mindre permanentas. Från hösten 1961 och fram till sin död 1967 åker han ut och in på Högalids vårdhem med undantag av en kort parentes på vårdhemmet i Stureby och några månader hösten 1963 som inneboende på Årsta Strand 9. Högalids vårdhem är alltså fortfarande i grunden en arbetsinrättning för i varje fall de arbetsföra och inte främst ett ungkarlshotell.
Slutstationen blir Södersjukhuset, där Kalle Munter dör den 14 oktober 1967 av ”alkoholism”, levercirros (skrumplever) och lunginflammation. Ogift förstås, i varje fall officiellt barnlös och skriven ”å kommunen”. Och pensionär hinner han inte riktigt bli heller.
Bouppteckningen, med de två kvarlevande syskonen närvarande, slutar inte helt överraskande på noll kronor och utan några materiella tillhörigheter. Oklart vem som tagit begravningskostnaden på 705 kronor. Hur som helst ligger han i minneslunden på Skogskyrkogården.

Namnet ”Kalle Munter”
Varifrån kommer då namnet? Det kan inte vara påhittat specifikt för honom utan har förekommit i teatervärlden tidigare. Den kände revymakaren Emil Norlander skrev massor av revyer med upphetsande namn som Damen med masken, Gubben i Renberget, Stackars Olsson, Mångubben, Prinsessan Habbababba, Konstgjorda Svensson, Spasmiga Wahlund, Venuspassagen, Tokstollar och Festprissar.
Men också Kalle Munter eller ”Hafver ni sett till någon misstänkt figur?” med premiär nyårsdagen 1906 på Södra Teatern. Den vid tiden välkände allroundartisten Calle Barcklind gör då i sina yngre dar succé som just Kalle Munter, som i revyn säkert också gör skäl för namnet. Barcklind får även vara dansör tillsammans med primadonnan – sevärt får man tro. Åtskilliga av Emil Norlanders kupletter blir också slagdängor.
Figuren Kalle Munter dyker upp igen, nu i komedifilmen Söderpojkar från 1941 baserad på en roman av Erik Asklund. Bland ett gäng arbetslösa musiker som letar jobb finner vi också slagverkaren Kalle Munter, som gestaltas av ingen mindre än Elof Ahrle. Filmen lär inte ha blivit någon konstnärlig fullträff, vilket den i tidens svenska filmproduktion nog inte var ensam om. Möjligen lite pilsnerfilmsvarning, och under kriget får man väl ändå hålla tillgodo med vad som bjuds. Lite senare komponerar dragspelaren Erik Johansson schottisen Kalle Munter, som framförs bl.a. i radions program Gammal dansmusik 1957.
Kanske är namnet etablerat redan tidigare, alltså före 1906. Möjligen mest som en schablonbild för den oansvarige men harmlöse gamängen. Och någon gång måste det ha klistrats på den bohemiske och med tiden alkoholiserade Karl Söderberg med sitt omvittnat svåra humör. Innan han blev den han blev? Eller ironiskt? Svårt att veta.

Några intryck från Kalle Munters fria liv
Skolgången i Maria nya folkskola vid Ringvägen är definitivt under medel med bara B och BC i betygen. Dock A i uppförande (det absolut vanligaste) och B i flit (inte helt ovanligt). Närvaron har varit normal. Men även om man inte inhämtat kunskaper nog för godkänt slutbetyg från folkskolan kan man vid den här tiden befrias i förtid av sociala skäl. Med just den motiveringen slutar Karl skolans sjunde klass i oktober 1918.
Som många andra av tidens tonåringar rubriceras han först som ”springgosse” men får av allt att döma sitt första riktiga jobb på Bergsund liksom fadern. Det måste ha tagit slut senast 1929, när företaget slår igen. Men 20-talet verkar ha varit en positiv tid i hans liv. Särskilt som festfixare i traktens stolthet Reymersholms IK och dessutom en inte oäven dansör vid tillställningar i den s.k. gula paviljongen på fabriksområdet. Han lär för övrigt även långt senare ha gjort en del praktiska jobb för klubben och även hjälpt till då och då vid festplatsen på Långholmen.
Som nämnts flyttar Karl med fadern 1929 till Hornsgatan 188, men det har inte gått att klara ut vad han jobbat med de första åren efter Bergsundstiden. Även Sverige präglas ju särskilt under 30-talets tidigare del av depression, många hamnar utanför arbetsmarknaden och situationen vänder inte radikalt förrän efter kriget när Sverige går på högvarv. Kanske har han helt enkelt inte lyckats skaffa jobb och fastnat i arbetslöshet. I varje efter faderns död 1936 och därmed i ett läge utan fast bostad verkar han ha ägnat sig åt skrotinsamling och drift av någon form av lumpbod på Lignaområdet, möjligen också ett eller annat tillfällighetsjobb. I mantalsregistret 1935 står han som ”f.d. diversearbetare”, hur det nu ska tolkas.
Av allt att döma är det ungefär detta som gäller hela tiden fram till åtminstone åren kring 1960, när han med försämrad hälsa blir en allt trägnare gäst på vårdhemmet. Även på traktens många ölkaféer är han av allt att döma en ivrig kund, inte minst Brokaféet på Hornsgatan 151 alldeles intill Hornstull (Hornsplan 1935-1964).
Även om båda ungkarlshotellen legat i Katarina, är det uppenbart att Kalle Munter haft sin helt dominerande förankring i trakten runt Hornstull och Ligna – från första början till slutet. Kanske nådde han toppen i sin karriär på 50-årsdagen den 31 mars 1954. I Svenska Dagbladet finns dagen efter följande notis om evenemanget. Om syskonen var bjudna förmäler inte historien:
Födelsedag i Tanto. Ett av Söders original, Karl Söderberg, Kalle Munter kallad, fyllde på onsdagen 50 år. Hans vänner hade till den stora dagen lyckats skrapa ihop en gåva på inte mindre än 800 kronor, och han prisades ”som den friaste mannen i hela vår stad”. Det hände vid en fest i ett skrotlager vid Liljeholmsbron, där man ordnat med långbord och blommor. Kalle Munter lovade att bjuda hela sällskapet på en ”krogsväng” och hyste även planer på att bo på hotell över natten. Annars brukar han sova i någon gammal pråm eller under Årstabron.
Kalle Munter är absolut inte ensam i sitt slag i det enkla området Hornstull och Ligna från 30-talet fram till sena 60-talet, när området börjar omgestaltas. En problemkategori förstås för de boende runtomkring med andra kända namn som Jycken, Ume-Lasse, Kalle Vänster, Tattar-Olga och Vita Negern. Man orenar ofta i trapphusen, skapar stök runt ölkaféerna, huserar lite här och var och blir till ett irritationsmoment i största allmänhet. Den stora branden i Ligna våren 1953 vill man gärna skylla på dessa uteliggare – oklart om med rätt eller orätt. Men någon grövre kriminalitet är det nästan aldrig frågan om. Och det har i varje fall inte, med tillgängliga källor, gått att belägga att Kalle Munter hamnat i sådant klammeri som kunnat ge fängelse.
Även om han pendlat mellan enstaka inneboenden och två ungkarlshotell på Söder har han uppenbarligen tidvis även logerat utomhus – i Tanto, på Lignas lastbryggor, på sandpråmarna, kanske i olåsta bilar. Vad det inneburit för hälsa och annat kan man lätt föreställa sig. Och benämningen ”f.d. köpman” när han dör känns väl aningen förskönande.

Slutkommentar
Förutom sedvanliga digitalt tillgängliga släktforskningskällor inkl. rotemansarkivet (1878-1926) och mantalsregister har jag i stadsarkivet använt adressregister och folkregisterkort (1926-1967), dödboken och hans personakt i Högalids kyrkoarkiv, betygskataloger från Maria nya folkskola och bouppteckningen i rådhusrätten. Några enstaka nedslag finns också i tidningspressen. I polisens interna Polisunderrättelser (digitalt tillgängliga fram till 1948) återfinns han inte.
Både lösdriveri, tiggeri och fylleri är länge straffbelagt, i varje fall in på 50-talet, och definitivt moraliskt hårt ansatt. Idén om det ordnade och skötsamma folkhemmet rymmer inte sådant, lika lite som tidigare. Högst troliga uppgifter hos myndighetsorgan som nykterhetsnämnden, socialnämnden, polisen, vårdhemmet och sjukvården hade säkert kunnat skänka ytterligare färg och perspektiv till bilden av Kalle Munters orediga tillvaro i stadens marginal. Men den i praktiken striktare sekretesstillämpningen i dag – jämfört med när jag skrev om Tattar-Olga (Olga Lindberg) 2015 – har visat sig skapa svårigheter att komma så mycket längre. Även ett foto med bra kvalitet saknas.
Trots det är väl ändå konturerna av Kalle Munter rätt så tydliga. Inte minst med tidigare och nya minnesbilder av honom som komplement. En existens utan egentlig riktning i livet, fri i någon mening men ändå begränsad, som bränner sitt ljus i bägge ändar. Om inte i egna så åtminstone i omvärldens ögon ett samhällets olycksbarn – och oavsett det en spegel av sin tid.
Frågan är när man blir så fastlåst i en destruktiv livsform att det i praktiken inte längre går att ta sig ur? Olyckliga omständigheter, medvetet livsval eller någonstans däremellan? Vem vet.

Leif Gidlöf

Bilder inom kort
1 Foto av Kalle Munter på äldre dar (mycket dålig kopia från dagstidning)
2 Utsnitt av flygbild med den aktuella bostadslängan uppe till höger
3 Långholmsgatan med samma bostadslänga till höger
4 ”Gula paviljongen” på Bergsundsområdet
5 Hyreshuset Hornsgatan 188
6 Allt som behövs finns på närhåll – Hornstull, Ligna, Tanto, vårdhemmet
7 Ungkarlshotellet Pelikan på Östgötagatan 38 (ny bild)
8 Ungkarlshotellet Träffen vid Nytorgsgatan/Stora Glasbruksgatan (ny bild)
9 Calle Barcklind som Kalle Munter 1906